Kärlek flersamhetens hjärta

Två älskande – Två kärlekar

Ett vanligt missförstånd när man talar om kärlek är att den är något suveränt. Att kärlek liksom finns där ute. Att den materialiserar sig mellan två älskande själar. Att den på något sätt börjar från ingenting och sedan växer omkring de älskande och täcker dem i en salighet. Till den spricker. Varför skulle kärleksbubblan spricka då? Jo, för att det just är en bubbla. Kärleken som den är beskriven ovan är bara en myt. En ihålig bubbla för romantiska analfabeter som sett för mycket på kärleksfilm. Äkta kärlek ägs av varje människa. Det gäller bara att förstå det så att, när man hittat någon ens kärleks flamma härjar inför, man kan respektera sin partners egen kärlek. Låta dem växa separat. Två kärlekar är ju trots allt ändå alltid bättre än en.

Att leva med sin partners kärlek

I ett parförhållande är det alltså viktigt att lita på att den man älskar har sitt sätt att älska en på. Att låta sin kvinna älska en rätt innebär kanske att låta henne åtrå en och blidka hennes lust med en öppen famn och ett naket hjärta. Den kvinna som väljer att leva med sin mans kärlek vet att han har sina sätt att visa sin flamma. Det är på många sätt att leva med en man som att leva med hund. Förutom den uppenbara sexuella referensen till hur den älskande mannen kan liknas vid allt från en vild hund till ett fantasieggande odjur är han en valp. Kärleken till henne förvandlar honom till en troget men valpigt vilddjur som ryter vilt i sin kvinnas böljande njutning för att efteråt gny i hennes varma knä.